Besöket i Nordeviks mjölkkyl

december 29, 2010

Hej på Er alla bloggläsare, undrens tid är inte förbi. Just idag har jag kommit på att det är ypperligt att skriva lite i min blogg igen. Under den vår, sommar och höst som passerat har det hänt ganska mycket. Ni som får julbrev från mej har ju redan läst de viktigaste sakerna. Ja inte vet jag om de var viktigare än några andra men det var de jag komihåg när jag skulle författa brevet. Det är ganska konstigt för jag minns bättre vad jag gjorde en dag i juli 1945  än vad jag gjorde förrförra veckan. Min teori är att det var nog mycket intressantare händelser och  att ”hårddisken” fungerade  bättre då.

En händelse som är omskriven i julbrevet och som kan vara värd att ta upp här är Sörens och mitt besök hos ICA Nordevik strax före jul. ICA  Nordevik har ju en bokavdelning och dit skulle jag. Jag säger då till Sören ”Jag behöver en paket mjölk så då tar vi det på samma gång”. Vi styrde våra steg mot mjölkavdelningen. De flesta av er vet säkert hur en mjölkavdelning kan se ut, men för säkerthets skull skall jag försöka beskriva den. Mjölk, grädde, fil osv är ju alltid placerad längst in i affärslokalerna. Man måste alltså gå genom hela butiken för en paket mjölk, på vägen dit finns det rika tillfällen till ”oplanerade” inköp. tex vid bröddisken ett gott weinerbröd med vaniljkräm i. Vid köttdisken lite god paté eller grillade revben. Vid fruktavdelningen lite goda päron, vindruvor och en bit melon. På vägen tillbaka mot kassan  kan man ju passa på att köpa en god ost eller två.  Men nu åter till mjölkdisken. där står alla mejeriprodukterna uppradade på hyllor, men inte mjölken som står i stora nätvagnar, framkörda mot  en c:a 30 cm hög ramp. När vi kom fram fanns det bara en paket mellanmjölk  kvar och den stod längst in i hörnet på den stora vagnen. Den kan  inte jag ta, sa jag. Det fixar jag, svarade Sören, böjer sig ned fattar vänster handen om vagnens sida och sträcker högerarm in för att ta mjölken. I samma ögonblick som han gör detta sätter sig vagnen i rullning och han åker med in i mjölkkylen, bara fötterna blir kvar utanför i butiken. När han kravlat sig upp och jag fått dra ut honom på golvet säger han strängt: ”du skrattar inte”. Så då gjorde jag det. I samma ögonblick som han kommit på fötter igen, kommer en av butikspersonalen in i kylrummet för att byta mjölkvagn. Då mer eller mindre skriker Sören: Mjölkpaketen, mjölkpaketen, den ska vi ha. Pojken flyttade  fram mjölkpaketen och körde tillbaka vagnen. Sören tog mjölken och pojken tog bort den tomma vagnen och satte dit en ny fullastad vagn. Lätt och behändigt att ta en mjölkpaket ur. Skrattande fortsatte vi  upp på övervåningen till bokavdelningen och hämtade vad vi skulle ha och gick därefter till kassan. Skrattet efter det besöket har inte tagit slut ännu.

Slutar här med en kram till er alla som läser detta.  Hörs i mojjon!!!!

Annonser

Ljuvliga ungdom . . .

mars 2, 2010

Bästa Bloggläsare!

Ja, jag vet att jag varit lite slö med skrivandet på senare tid. Det kan bara förklaras med en orsak: OS.  Ni har säkert märkt att allt de senaste 17 dagarna kretsat kring Vancover och  OS. Ja inte bara de senaste 17 dagarna utan minst en månad före och det kommer att hålla på säkert en månad efter. Först var det alla medaljer Sverige tagit under gångna OS sedan 1912, sedan var det alla medaljer vi skulle ta i 2010 års OS. Så kom själva tävlingarna, i början  missade DOM ju medaljerna  men så började det ordna till sej och VI tog både guld, silver och brons medaljer. De tävlande har min fulla beundran, de lägger ned hela sin själ i att göra ett bra resultat, men det är ju bara tre som belönas. Förresten den där vurpan Anja gjorde i störtloppet liknade faktiskt min dubbla bakåtsaltomortal vid markisuppdragningen i somras. Det är bara det att det är ingen OS-gren i vinterspelen men lär kanske komma i sommar OS. Vi får se om jag ställer upp.

I lördags slet jag mej dock från TV:n och åkte till Göteborg. Det var Tore Kurlbergs vänförening som hade sitt årsmöte förlagt till Konstmuseet. Vi åkte med hyrd buss till museet. Där började programmet med att vi åt en god lunch: sallad, bröd,kycklingpaj, kaffe och kaka på serveringen på museet. Därefter fick vi en visning av den moderna konstavdelningen, vår guide var Håkan Wettre. Han kan konsten att berätta om konst, så den inte blir så konstig. Ett roligt inslag var när han berättade om de tre betongarbetarna som gjutit det fina golvet i de tre konstavdelningarna. Därefter vidtog själva årsmötet. Allt var väl förberett så det var snart avklarat, nästa årsmöte blir lördagen den 26 februari 2011. Jag ser redan fram mot det.

Med på resan var en barn och ungdomskamrat till mej. När hon klev på bussen, var det som att flyttas 55 år tillbaka i tiden. Jag kom att tänka på den gången när vi lade hennes pappas gamla fickur i en skokartong och grävde ned den som en skatt för kommande generationer att hitta. Skatten kanske redan är funnen för det har byggts hus i närheten av där vi grävde ned den. Alla bus och påhitt vi hade för oss när vi arbetade på samma konservfabrik passerade också revy. Hade det inte varit för att vi befann oss i ett så seriöst sällskap och att vi båda är fyllda 70, skulle jag kunnat tänka mej att fråga henne om hon och jag skulle kunnat hitta på nåt bus. Inte vet jag om hon hade hängt med på det, men hon har fortfarande glimten i ögat, så vem vet. Jag kände mej i allafall upplivad vid tanken. 

Det meddelas också från vanligtvis välunderrättad källa att den i höstas omtalade, förrymda Orusthönan nu stadgat sig och varje dag värper ett ägg till sin arbetsgivare. 

 Gå nu ut och gör en snögubbe medan snön är kram och om ni inte har något tekniskt fel på tappningsblocket hörs vi i mojjon. . .

Ack, nu är det vinter…

januari 25, 2010

Så har jag äntligen satt mej vid tangentbordet för att skriva lite i min blogg. Det fina vintervädret är bara att välkomna.  Det bidrar till motion, snöskottning och när man tar en promenad går man ofta ett steg fram och två bakåt. Vinter och snö skall förresten få bli min rubrik den här gången.

Under de kalla vintrarna på 1940-talet låg havsisen tjock och stark. En söndag var hela familjen ute på isen för en promenad. Jag var nog fyra år. Vi hade sparken med oss och Göte och jag fick åke en bit var. Det var viktigt sa mamma att vi inte åkte hela tiden utan rörde oss annars blev vi kalla. Hur långt vi gick vet jag inte med säkerhet, men vi gick förbi Grimsholmen och ut mot Klädesholmen. Jag minns att jag tyckte det var konstigt att vi kunde gå på vattnet, det som vi badade i på sommaren. Det var också enda gången hela familjen var ute och gick på havsisen.

När det var kramsnö byggde vi oss snöfästningar på åkern och så lade vi upp ett stort förråd av snöbollar inne i fästningen. Snöbollskriget kunde börja. Vi lekte alltid pojkar och flickor tillsammans. Roligast var det om ”blejeongane” kom och vi kunde ge dem en omgång.

Skidåkning över gärdena och utför bergssluttningarna med uppbyggda hopp över gärdesgårdarna var en sysselsättning. Mina  första egna nya skidor fick jag vintern 1947, de hade en farbror som hette Svallbring gjort. Han bodde på Klädesholmen och var gift med lärarinnan där. Svallbring var från Gällivare så nog visste han hur ett par skidor skulle se ut. Jag minns  hur noga pappa varmed förvaringen.  När säsongen var över skulle skidorna läggas med undersidorna mot varann och en kloss mellan dem under bindningarna.  En kloss sattes som en kil mellan spetsarna.  Skidorna skulle hålla formen över sommaren. Det hände också att pappa basade skidorna över tvättgrytan och satte dem i spänn, när spetsen inte ar böjd nog. Bindningarna på ”Svallbringskidorna” var vanliga läderremmar som var trädda genom ett hål i skidan. och drogs åt runt pjäxorna.

En vinter när det var riktigt mycket snö på jullovet var vi ute och plumsade runt. Det hade blåst rejält när det snöade så på en del ställen låg snön i djupa drivor. Vi var på väg upp mot Brundalen, då vi fick se att dyngsläden blivit kvar ute. Alla vi ungar släpade, knuffade,och drog och på något sätt fick vi  den högt upp på berget. Där satte vi oss i allihop, vi var säkert 8 stycken. Så bar det av utför det branta berget. Vi fick upp en hiskelig fart men vi hade ingen möjlighet att styra. Men vi landade ju ute på en åker. Vi skrek och skrattade. När vi hade som roligast kom det en  farbror och förstörde alltihop. Ni kan ju slå ihjäl er, röt han. Det kunde vi ju inte, vi lekte ju bara.  

Vi hade naturligtvis sparkar också, men det var inte ofta det gick att åka spark. Nu var det ju inte den biltrafiken på landsvägen som det är idag, så vi åkte ju mest på den. Vi kopplade ihop sparkarna så vi fick ett långt tåg. När snöplogen varit ute gick det bra att åka. Det var ju bara det att då var genast ”Någon” där och sandade rakt över vägen. Han hade nog aldrig varit barn.

Vi åkte också mycket på pappskivor. Farbror Hjalmar hade ju linoleumsmattor att sälja. I varje ända av mattrullarna låg en rund skiva av linoleum, om vi kunde få en sådan var vår lycka gjord. Det gällde att vara rädd om den för den höll inte så bra när den blev kall.

Några skridskor har jag aldrig haft men det gick bra att slå kana på isen ändå.  Jag hade en gång ett par skor med rågummisulor på, de gick fint att slå kana med. Speciellt om man lade lite snö mellan sulan och isen. En gång slutade det med ett brutet nyckelben. Det gjorde ont.  Uppe på Brundals myren spelade bleketpojkarna bandy. Det var dom stora grabbarna Ingemar,Gerhard, Ture, Jan, Gilbert  med flera. Det kom också en pojke från stan, Leif, han var nog något av expert efter vad det verkade.

Ja, det var lite ur hjärnans vinterarkiv där finns mer men det får bli någon annan gång.

Vi hörs i mojjon! och Glöm inte att mata fåglarna.

Kram från Mona

Tankar i juletid

december 23, 2009

Nu är det bara en dag kvar och så är det julafton. Jag vet inte om ni hör till dem som håller hårt på traditioner. Själv är jag ganska traditionsbunden. Vissa saker måste bara vara med på jul. I mitt hem hade vi inte plats till någon julgran förrän det året jag fyllt nio. Min bror och jag hade en liten bordsgran av playwood som vi ställde på bordet. På toppen av varje gren sitter det en röd ljushållare sammanlagt åtta stycken. I toppen av granen är det en stjärna med en ljushållare. Ni har säkert sett en sådan, idag finns det sådana gjorda av plast. Usch och fy. Granen stod mitt på bordet i rummet och den var tänd en stund varje kväll under julen. När granen var tänd satt vi, Göte och jag, stilla och tittade på ljuslågorna. Under tiden ljusen brann läste mamma eller pappa en julberättelse. Lille Viggs äventyr på julafton var en av dem. De berättade också om sin barndoms jular. Även när vi hade en riktig gran hade vi levande ljus i den. Jag var 19 år innan vi köpte elektrisk belysning. Jag arbetade dåi Ljungskile och kom hem för att fira jul. Då skulle det vara elljus i granen,inte juleljus. Mamma och pappa såg det som en positiv utveckling,jag gillade det inte alls. En annan sak som hörde ihop med min barndoms jul är en röd tvåarmad ljusstake. Den stod alltid tänd på köksbordet när vi åt vår julmat. Nu står den varje år här på vårt julbord.

Kvällen före julafton tar Sören in granen och sätter ljusen i den men den skall inte klädas förrän julaftons förmiddag. I år togs granen in på förmiddagen och nu är den klädd. Ibland frångår man sina principer. I granen hänger också saker som är nostalgi. Sören har en grankotte och en klocka av ett silverfärgat material som hans föräldrar köpte 1924 när de firade sin första jul. Katten av trä med ett ljus på ryggen, present från Lasse julen 1942, måste alltid vara med. Bocken av piprensare som han gjorde i skolan är också ett måste. Fågeln och korgen som min pappa fick som liten pojke hänger på en gren. På en annan gren hänger Birgittas,Viktor och Johans nappar. Jag har många gånger tänkt,den här julen skall jag klä granen med röda kulor i olika storlekar men det har inte blivit ännu. På julkrubbans tak sitter en ängel som Berndt gjorde av en äggkartong när han gick i första klass, den är ett av måstena. Julen 1989, barnbarnet Viktor var två år, försvann Jesusbarnet, det blev ett letande. Utan Jesusbarn ingen julkrubba.  Viktor hade lekt med ”Jofesen” och Maria och placerat om figurerna som han ville ha dem. Jesusbarnet hade han lagt under vitmossan i krubban annars frös han ju.

Nu har Sören griljerat skinkan och vi har provsmakat den,tänker koppla av med att titta på det norska programmet: ”Där ingen kunde tro att någon kunde bo”, det brukar vara intressant och med många vackra naturbilder.    

Med dessa tankar om lite julefirande vill jag önska er alla en riktigt God Jul!

Slarv eller okunnighet ?

december 20, 2009

Jaa, bästa läsare av min blogg, idag har det hänt något tråkigt. Jag har lyckats slarva bort min blogg om bankomatkort. Nu har det ju inte så stor betydelse, för  jag kanske inte har något kort eller… Därom tvistar de två lärde.  Det är tur att jag inte har köpt alla julklappar, jag har två kvar. Stygga barn skall inte ha några klappar och barnaga är ju förbjuden annars hade riset varit nära.  Men visst var bloggen bra?? 

Idag satt jag och skrev på en ny blogg, jag blev inte riktigt nöjd med den och bestämde mej då för att radera den. Det var då misstaget skedde, jag raderade båda. Jag fick en fråga om jag skulle kasta den i papperskorgen. Jag svarade ja och vips var den borta. Nu kan jag inte hitta papperskorgen, annars kanske jag kunnat fiska upp den därifrån. Men strunt i de, jag skriver väl en ny blogg någon dag.

I kväll är det nytändning,  (Ja det heter så när det är nymåne), därtill är det liggande måne och det innebär enligt min grannfru att det blir storm. Hon har flera sådana gamla vädertydor som jag skall be henne berätta och jag kan skriva ned.   Just nu visar termometern på – 8,2 grader. Då är det skönt att sitta inne framför braskaminen.

 Här en liten gåta som passar vid den här årstiden: När kan man bära vatten i ett såll? 

Nu säger jag natti natti, hörs i mojjon.

Lite smått och blandat . . .

november 22, 2009

Hej på er alla vänner! Dags för lite nytt bloggande.

Först en glädjande nyhet. Den frigående hönan av orusttyp är infångad. Det skedde en dag i veckan som gick. Kompisen satte ett laxgarn runt buskaget där hönan hade sitt revir och då fick han henne fast. Kanske det är sånt som kallas fiske med landvad ? ?  Nu är hon återförd till sina kompisar i hönsgården och där går hon runt och berättar om vad hon upplevt på sin resa. Men jag har funderat på en sak. Kommer äggen att smaka fisk nu när hon suttit i ett fiskgarn? Det tål att tänka på.

Jag har ju tidigare berättat om ”Barnens dagsgruppen”s  skådespel Silla kommer, silla kommer. Nu börjar vi bli kända inte bara på Tjörn, i lördags var vi på Uddevalla museum och spelade upp. Det var Maritimt på hyllan och där var vi med. Av applåder och skratt att dömma var det omtyckt. Alla i gruppen tycker att det är jätteroligt att hålla på. Det kommer nog mer nästa år till Barnens dag. Vi kommer nog i Bohusläningen för deras reporter var där.

I morron skall jag till Öckerö och berätta om Tjörn i en studiecirkel som haft Tjörn som ämne i höst. Det tycker jag skall bli roligt. Jag har ju legat lite lågt med ”bild och berättande” en tid, har egentligen inget nytt att komma med. Egentligen går det att berätta hur mycket som helst om Tjörn, för det är verkligen en intressant ö.  Jag kanske skall säga att det var jag som erbjöd mej, så det är inte så att jag är känd ända bort till Öckerö.

Nu närmar vi oss advent och då blir det både ljusare och varmare i denna gråa tid och hav tålamod, om en månad vänder det och vi går mot ljusare tider igen.

Vet ni förresten vad det är som är runt som ett ägg och räcker runt en kyrkovägg?

använd de små grå,så kommer ni nog på det.

hörs i mojjon

kram från Mona

Gustaf II Adolf och den förrymda hönan

november 12, 2009

Dax för lite bloggande igen.

Jag börjar väl med lite Gustaf II Adolf prat eftersom det nyss var hans dag. När jag var barn, för så där c:a 61 år sedan, högtidlighölls fortfarande 6 nov. som hans dag i skolan. Vår lärare i Tyfta skola, Olle Nordin, berättade på ett dramatiskt sätt om hur Gustaf II Adolf  och hans tappra soldater stred i Tyskland för att bevara Sverige protestantiskt.  Jag som hade bra fantasi kunde lätt sätta mej in i situationen. Dimman låg tät över slagfältet de stridande såg knappast handen framför sig. Kungen ställde sig i spetsen för Smålands ryttare  gav sig ut i striden och där blev han skjuten av en fiende kula. Vi fick också stående vid bänken, likt soldaterna sjunga ”Vår Gud är oss en väldig borg”. Jag kan nämna att det var Nordins historielektioner som till en del väckte mitt historieintresse.

Till salig Gustaf II Adolfs åminnelse åt vi, min man och jag, en bakelse fylld med hallon fromage och garnerad med konungens huvud  i choklad. Det är inte så dumt med gamla kungar.

Nu till något helt annat. Vi har en god vän, för att inte säga mycket god vän.  Han, för det är en ”pojke”,  har alltid varit full av upptåg och ideer. Många av de där ideerna har varit riktigt bra och har fört utvecklingen framåt. En del har väl inte krönts med framgång men det tar han med ro. Han har alltid varit en stor djurvän. Han har haft hund,men den var lite argsint. Han har haft fiskar av många storlekar och sorter, ej ätbara endast till ögats lyst.   Bin, hade han under en längre tid och de gav god och närande honung.   I våras byggde han en voljär ute i trädgården till sina  tre  kanariefåglar, dessa har han för att de skall föröka sej. Nu när det blivit kallt ute har de fått flytta inomhus.

Det senaste är två höns och en tupp  av Orust härstammning. Hönsen är vita med svarta prickar, ganska söta. Ja, han hade faktiskt höns för några år sedan, men de hönsen är borta idag och han har nu  som sagt skaffat nya. Vi ,min man och jag,  följer nu med intresse hur det går med hönsen och tuppen. En dag, ja det var nog i fredags förra veckan, berättade han att en av hönorna rymt. Hönan hade passat på att smita ut,när han gav dem mat. Han såg bara något vitt med svarta prickar som flög iväg över till grannens balkong c:a 50 m längre bort, hönsvägen. Han har noga hållt kontakten med hönan men inte lyckats fånga in den.  Jag har varit där och försökt prata förstånd med hönan men den hönshjärnan är inte mottaglig för sånt prat. Det går ingen större nöd på henne för hon lever av vildäpplen och utsatt hönsfoder. När hon blir trött kan hon vila sej i lövhögarna under trädet.  Hon har säkert missuppfattat det där med att vara frigående höna.  Nu skall det bli spännande att få se upplösningen av hönsdramat. Fortsättning följer.

Nu skall jag gå och intaga horisontalläge och lyssna på Karlavagnen med Stina Wolter.

Snark, snark på er!

Hörs i mojjon . . .

Jag vill tacka livet . . .

oktober 31, 2009

Den här bloggen handlar om LIVET. 

Jag vill att alla skall veta det stora som hände Sören och mej  för 50 år sedan.

Idag 31 oktober 2009 är det 50 år sedan vår son Berndt föddes på Uddevalla  BB  kl 18,30. Han var 53 cm lång och vägde drygt 3 kg. 

Berndt du var och är världens goaste pojke. Du har genom de gångna åren berett oss mycken glädje. Nu tänker kanske den som läser detta, men han har väl strulat någon gång? Nej, säger jag, det har du inte . Inte mer än barn skall göra, för att som vuxna bli ansvarstagande och fria människor. Genom dej har vi inte bara fått världens bästa pojke, utan också två rara barnbarn och en käck och trevlig sonhustru.  Med den här bloggen vill jag ge dej en hyllning och en överraskning som du inte väntat dej.

Stort GRATTIS på 50 årsdagen och många lyckliga år önskar vi dej. Berndt

                                   med kram från din pappa och mamma

Hörs i mojjon.

Tankar i allhelgonatid

oktober 29, 2009

Så här i allhelgonatid, när vi gör iordning våra anhörigas gravar inför vintern, kan det kanske vara på sin plats att skriva lite om döden. Jag vill delge er några tankar kring mina allra första möten med döden.

Mitt första möte med döden var i februari 1941. Då dog min mamma, Mimmi. Jag var då två år och 4 mån. gammal. Den 1 oktober 1940, på min tvåårsdag,  hade jag fått komma till min moster och hennes man och deras pojke, här på Tjörn. Min storebror Karl-Erik fick komma till en annan familj. Mamma var för sjuk för kunna ta hand om oss längre. Jag har inga minnen av mamma men jag har ett minne som är från någon av de första veckorna jag var på Tjörn. Jag sitter på golvet vid spismuren och leker med mina dockor, då blir jag plötsligt så arg. Jag  gråter och skriker, dockan sliter jag armar och ben av och kastar på golvet. Att detta har hänt har min moster bekräftat, när jag berättade detta minne för henne sa hon: ”Kan du minnas det, då hade du bara varit hos oss någon vecka”. Ett annat minne från den tiden är när vi hade en flicka, Ingegerd, som passade oss. Hon hade städat och stod och lade på mattorna på golvet. Då ställde jag mej och hoppade upp och ner och skrek: ”Så ska inte mattan ligga, så ska inte mattan ligga, så lägger inte mamma den”. Moster som nu blivit min mamma bekräftade även denna händelse och den hände när hon var upp till Steneby på mamma Mimmis begravning.  Min moster Astrid och hennes man Birger och deras son Göte kom att bli min familj, min mamma , min pappa och min bror. Hos dem fick jag mitt hem. Det är de som är mamma, pappa i mina berättelser.

Av förgängelsen är färgad, all den fägring sommarn gav. Åkerns sista skörd är bärgad, ängens blommor fallit av. Och när höstens vindar svala,  Härja lund som gulnad står, höra vi Guds stämma tala om hur snart vår tid förgår.

Farmor Fridas dog  den 27  maj 1942. På hennes dödsannons stod psalmen ovan. Att barnen valt en höstpsalm i maj månad är svårt att förstå, men den syftade nog på farmor, att hennes sommar var slut och att hon hade gått in i den eviga vilan. Farmor bodde i Breviks församling i Västergötland. Brevik ligger strax norr om Hjo vid Vätterns strand.  Jag var 3 1/2 år när hon dog och hennes begravning var den första begravning jag var med på. De minnen jag har kvar från resan dit den gången är små och fragmentariska. Bara resan tog nästan en dag. Vi reste hemifrån med bussen kl.sex på morronen och var inte framme förrän vid fyra- femtiden på em. Då hade vi rest med buss-båt-tåg- tåg- tåg- buss, vid varje byte var det väntetid. X 2000 var inte uppfunnet men det var i allafall snälltåg mellan Göteborg och Skövde.  Jag minns att på natten fick jag sova på två stolar som den stränga moster Anna ställt  iordning till mej. Det enda minnet  från begravningsdagen, är att mamma och jag stod och väntade på bussen vi skulle åka med till kyrkogården, i handen höll jag en bukett reseda. Mamma har berättat att Kyrkoherden kom fram och pratade med mej och han sa: vackra blommor du har och luktar gott gör de också. Jag lär då ha svarat: Lukta då och så körde jag upp blommorna under näsan  på honom.  

Lite mer minne  har jag från vår granne, farbror Olles död och begravning. Det var året efter och jag var då fyra och ett halvt år. Även farbror Olle dog i maj.  Han var en snäll gammal farbror som alltid hade något  att säga oss barn, när vi mötte honom. Den här vintern,1943, bodde han hos sin dotter i Smögen. Jag  saknade  farbror Olle, men när det blev sommar skulle han komma hem igen. Nu blev det inte så. En dag berättade mamma att farbror Olle var död, så nu kunde vi inte få träffa honom någon mer gång. Hon berättade att när man är död  läggs man i en kista som grävs ned i jorden på kyrkogården, det kallas att man begravs. Farbror Olle skulle begravas på Stenkyrka kyrkogård. En morgon någon dag senare, sa mamma när vi vaknade: ”Idag kommer de hem med farbror Olle”.  Göte och jag gick ut till vägen för att ta emot honom. Där ute vid vägen växte en stor sälg, vars stam den första metern låg utefter backen innan den växte rakt uppåt. På den stammen satt vi och väntade. Så äntligen kom följet med kistan, den bars ned i källaren till farbror Olles hus. Där skulle den stå fram till begravningen. Det märkliga är att jag än idag kan se det hela framför mej och känna hur högtidligt det var. Tänk att farbror Olle låg i den lådan, men det var en fin låda.

Så kom begravningsdagen. Det var strålande sol och varmt. Kistan bars ut i trädgården där ställdes den under ett av äppleträden.  Alla begravningsgästerna samlades i det stora rummet i farbror Olles hus. Där skulle utfärdsbön hållas.  Prästen talade och vi sjöng en psalm. Det var ganska långt och ganska tråkigt, jag hade svårt att stå still och när Viviann och Rolf tittade åt mitt håll passade jag på att göra en grimage.  Jag hade nog hellre stannat ute i trädgården hos farbror Olle.  Så var det dags att åka till kyrkan, hur vi kom dit kommer jag inte ihåg men troligen hade det ordnats en buss.  Jag har inga minnen av begravningsgudstjänsten eller gravsättningen. Men jag vet att mamma och jag hade var sin bukett syrener med oss.

När vi kom tillbaka hem fick vi middag med kött och potatis och kräm. Då var det dukat i stora rummet, där satt farbror Olles barn med familjeroch andra nära släktingar.  I kammaren satt de andra gästerna, alltså satt vi där. Jag minns att det var trångt, och alla pratade med varann, lite roligt tyckte jag det var när en farbror sa: Ro hit med potätefatet.

Så var farbror Olles begravningen över. Trots att jag tyckte det var synd att farbror Olle var död och begravningen hade varit  sorgelig och tråkig, hade det allt varit lite skojig i alla fall.   

Detta  var tre möten med döden när jag var barn. Det skulle komma att bli många flera möten inte minst det mötet när min bror Göte gick bort. Om det får jag kanske  berätta  en annan gång.

När jag till helgen går till Götes, mammas och pappas grav och tänder ett ljus, skall jag faktiskt gå till farbror Olles grav och tända ett också. Mamma Mimmis grav tänder min storebror Karl Erik ljus på.

Ha det så bra och kram till er alla. Vi hörs i mojjon!

Axel Oxenstierna, tunguträckning och brevduva

oktober 14, 2009

Nu är det dags igen för  lite blogg.

Den 20 februari 1636 inrättades Kungliga Svenska Postverket. Det var Riksrådet som, efter förslag av rikskansler Axel Oxenstierna i drottning Kristinas förmyndarregering, tog beslutet. 1645 godkände drottning Kristina själv den utfärdade General Riksens Postordning. Hon,Drottning Kristina, betecknade inrättningen som ett högnödigt och nyttigt wärck för oss och Cronan som för alla wåre och Rijkzens trogne ständer, Undersåtare och Inbyggiare. Posten är därmed ett av vårt lands äldsta företag.

Den1 april 1870 öppnades det första postkontoret på Tjörn. Det förlades till länsmansbostället i Hoga och lydde under postkontoret på Orust. Den förste poststationsföreståndaren blev kronolänsman Anders Nordström.  Postkontorens antal kom att öka under de kommande årtiondena. Hjälteby och Klädesholmen fick båda poststationer 1875. Kyrkesund och Stockevik 1885. Rönnäng och Skärhamn 1889. Höviksnäs 1906.Djupvik och Fagerfjäll 1908, Kållekärr 1920, Åstol 1934, Bleket 1941, Dyrön och Klövedal 1944. Posten var på den tiden en viktig inrättning. Idag går det bara utför med poststationerna och nu har även brevlådorna drabbats av indragningar och ändringar i tömningstider.

Jag minns ännu, hur  i min barndom på 1940-50 talet ett besök på posten var förknippat med något spännande.   Dit gick man för att hämta sin post, betala räkningar, hämta paket och inte minst sätta in och ta ut pengar. Jag skulle tro att det är några av er som liksom jag satt in pengar på postsparbanken och fått ett färgat märke i bankboken.  Ett annat minne jag har från ett besök på posten är när jag en jul skulle skicka julkort. Jag var nog sju- åtta år och hade skrivit julkort som skulle skickas till mina morbröder i Steneby och kusiner i Skövde. Jag gick ner till Asta på posten med korten och pengar till portot. När jag kom in på posten var det Astas man Alf som var där.Jag lämnade fram mina pengar och sa vad jag skulle ha. Han gav mej frimärkena och jag skulle klistra dit dem. Då fick jag problem. Hur skulle jag få fast frimärkena? Mamma hade ju lärt mej att det var fult att räcka ut tungan och för att klistra frimärkena på korten måste jag ju slicka på frimärkena. För att slicka på frimärkena måste jag ju räcka ut tungan. Vad skulle jag göra? Jag stod en stund med korten i ena handen och frimärkena i den andra och funderade. Då tog jag det avgörande beslutet, jag lade allt ihop på disken och sa till Alf: Du får göra det. Så neg jag sa hej då och gick. Jag räckte i allafall inte ut tungan.

Nu var det inte detta jag skulle tala om men det bara rann ur mej. Nej nu till dagens postproblem. Det har ju dragits in en del brevlådor och ändrats tömmningstiderna för några. Det är det som vållade mej problem i söndags. Jag har en barn och ungdomsvän som bor på Orust. Han fyllde år i måndags och då fick jag för mej att överraska honom med ett födelsedagsbrev. Sagt och gjort jag gick till posten på onsdag och köpte ett Postogram. Hade jag nu skrivit och skickat det då, då hade saken varit klar. Nu är det ju så att hade jag skickat det då hade han ju fått det redan på torsdag, det tyckte jag blev för tidigt. Torsdag, fredag och lördag gick nu började det bli hög tid att skicka mitt brev. På söndag morgon satte jag mej ned och skrev några rader.  Tanken var att Sören som varje söndag förmiddag brukar cykla till bryggan skulle ta med sig brevet. Nu var det ju det, att det regnade ute och då ville han, av någon anledning som jag inte riktigt förstår, inte cykla till bryggan. Det slutade med att jag fick klä på mej, ta bilen och köra ned, brevlådan töms klockan 12. När jag kommer ned till bryggan och fram till brevlådan står det på skrället. Sön och helgdagar ingen tömning. Jaha, det var de. Det är tur att man kan behärska sej, annars hade jag nog sagt något fult och gett brevlådan en smäll. Jag kör hemåt igen och när jag passerar ICA-Rorsman tittar jag bort mot brevlådan som sitter där och tänker: Ja den lådan har de ju aldrig tömt på en söndag.  Ja,ja jag postar det väl i morgon då, huvudsaken är ju att han får det.Måndag kom men inte blev det något brev postat. Men så kom tisdag, det var en ypperlig dag att posta brev på. Särskilt sådana som skulle vart framme igår. När jag kommer ner till Rorsman står det med röd skrift på lådan, det är alltid rött när det gäller söndagar, Sön och helgdagar sker tömning senast klockan 12.

Jag tänkte räckt ut tungan, men då hade nog Axel Oxenstierna blivit ledsen.

Skicka inte brev med posten använd brevduva.

Säjer en hårt prövad brevskrivare.  Hörs i mojjon.